Yeay! 28 mars 2011
Jag har försökt lova mig själv att vara duktig på uppdatering, huruvida det kommer att gå återstår att se. De senaste dagarna här i Australien har gjort mitt resande väldigt mycket lättare. Jag har äntligen (tror jag) börjat förstå vad jag har gjort, och var i världen jag befinner mig. Jag sitter i Melbourne, Australien, på andra sidan jordklotet, själv, i ett hus med folk från hela världen och jag trivs, väldigt mycket.
I lördags hade jag planerat att införskaffa biljetten till Canberra för att göra ett nytt pass. Jag hade tagit reda på numret till australiensiska immigrationsverket för att införskaffa det nya visumet, hittat adressen jag skulle skickat passet till o.s.v. Dock tänkte jag ”jag går förbi hostellet en gång till, man vet aldrig”. Jag gick in till receptionen. De gångerna jag tidigare varit där har det jobbat två inte allt för gästvänliga damer i receptionen. Den enas uppsyn påminner om en tonåring som stjäl godis från barn, den andra som en gråfärgad vägg, inte fröknarna service med andra ord. När jag frågat efter mitt pass har svaret blivit ”no, we haven´t seen it”, samtliga gånger. När jag försökt med ”are u sure, maybe it could be somewhere else than on you´re desk?” har svaret blivit, efter att ha gett mig onda ögat “no,just no”. Den här gången gick jag dit i hopp om att någon annan skulle vara där, och tack och lov, en ny karl i receptionen. Han sa att dem inte fått in något nyligen, men att han var mer än villig att försöka leta reda på det. Han drog ut alla lådor, letade i bokhyllor, på golvet och i alla skåp. Tillslut drog han upp en liten skokartong med en jäkla massa bråte, och där, bland allt skrot låg min lilla fina plastpåse med kilroys logga på. I påsen låg visumet, passet och mina försäkringspapper, precis som jag lämnade det. Kärlek.
Samma kväll jobbade jag på restaurangen i baren, totalt värdelös jobbdag. Lyckligtvis slutade den med två jobbarkompisar, öl och god mat, inget att klaga över alls.
Söndagen började med en lång sovmorgon åtföljt av ett skypesamtal med mamma vilket var första på en månad, det är något speciellt med mammor. Klockan 5 började jobbet, dagen var dessvärre lika öde som föregående och slutade upp i diskrummet i brist på annat att göra. 1 på natten stämplade jag ut, viftade till 3 för att sedan möta upp en vän i hennes jobbarkompisars lägenhet, där jag blev kvar till 6 på morgonen. Olyckligtvis hade jag dåligt med batteri i telefonen, vilket resulterade i att jag självvaknade kl 2 idag dagen efter. Jag var förväntad av min eventuellt blivande chef för en jobbintervju halv 3 inne i stan samma dag. Om man har riktigt tur med spårvagnstrafiken tar det ca 20 minuter till hållplatsen som ligger 10 minuters promenad från jobbet. Med morgonfrisyr, osminkat ansikte, flipflops och en smutsig tunika sprang jag ner till spårvagnshållplatsen, och, halleluhja, jag hade tur. Klockan 14,30, prick, var jag inne i cafét där chefen precis kommit ut från sitt kontor för att påbörja mötet med mig. Tack och lov för kartors existens. Huruvida jag får jobbet eller inte är inte säkert. Testjobb klockan halv 9 imorgon är vad som gäller. Alla som nu hinner läsa detta inom de närmsta fem timmarna kan ju hålla tummarna för mig och hoppas på att jag gör bra ifrån mig J
Nu är det dags att sova, hoppas att alla ni som läser detta mår lika bra som jag för tillfället gör. Ta hand om er!
Kramar
