Regniga, värdelösa, underbara dag , 24 mars 2011
En dag som alla andra, bortsett från de 1,5 timmar då jag gick ut för att träna. Då jag under dagen enbart tråkat mig med städning och jobbsökande bestämde jag mig för en löprunda, få något av nytta gjort. Idag är även en av de dagar som, utan egentlig betydelse, jag kommer minnas. När jag, efter mycket om och men, hade dragit på träningskläderna och gått ut insåg jag vad vädret hade att bjuda på. Det blåste mer eller mindre storm, vilket gjorde det svårt att stå upprätt. Det har regnat hela dagen så fukten fanns kvar i luften vilket gjorde det ljummet och kvavt. Det höll redan på att bli mörkt (då jag tidigare hade tagit en på tok för lång powernap för ovanlighetens skull) så det var bara lampljus som lyste upp omgivningen.
Jag tog vägen ner för Grey street, svängde vänster på Fitzroy street ,korsade vägen, poff, redan nere vid havet där min dagliga promenad/springrunda äger rum. Till skillnad från de andra dagar jag gått var det nu mörkt, storm och vågorna var högre än promenadstigens klippor. Kom att tänka på en promenad jag gjorde med Ida Sultan för några månader sedan i Göteborg. Vi hade gått en hel kväll och pratat, trots att vädret var allt annat än inbjudande. När vi slutligen gick över Götaälvbron på vägen hem hade både jag och Ida svårt att gå rakt utan att väja för stormen. Väl på toppen av bron stannade vi och tittade ut över hamnen. Båtarna gungade kraftigt, vattnet var i väldig rörelse och vi fick skrika till varandra för att kommunicera. Dock sa Ida något som etsat sig fast i mitt minne, och som jag idag kom att tänka på:
- Moderjord… Och folk går på bio för att uppleva effekter.
Har tänkt på det många gånger när naturen gör sig påmind med sin kraft, man behöver inte leta för att uppleva den. Den finns omkring oss hela tiden, dock vänjer vi oss med den och klagar hellre än att uppskattar den. Samma känsla som jag hade på bron i Göteborg fick jag idag när jag var ute och sprang, ”och folk går på bio”… Den kraftiga vinden fick mitt springande att bli rangligt, vågorna sköljde över hela mig, trots att stigen jag sprang på var 2 meter högre än havets yta. Jag sprang efter vägen som var upplyst med gatulyktor, vilka lyste som gula bollar mot den resterande mörka omgivningen. Växterna intill vägen syntes mer i konturer än i färg. Doften som man, oavsett var i världen man befinner sig, alltid känner igen, fanns runt mig hela tiden, havet. Vad som fick stämningen att nå sin topp var musiken jag hade i min mp3 då jag sprang just den stigen jag har beskrivit ”Heartbeat- The Knife”.
Tänk att något så tråkigt som en springtur kan bli så inspirerande och känsloladdat, bara beroende på hur man upplever naturen och musikens inverkan. Känner mig fortfarande lyrisk nu när jag ligger här i min säng och funderar över min vistelse här i Australien. Jag är faktiskt lycklig. Nu är det dags för mig att sova.
Ta hand om er där hemma, god natt!
